Det är lustigt hur olika långa två efter varandra följande treårsperioder kan kännas; tre oändligt långa högstadieår följdes av lika många år på gymnasiet som bara flöt förbi. I strävan efter att finna en förklaring till varför det går fort när man har roligt väljer jag att vända mig till naturkunskapen. Jag väljer att tro att fluktuerande dopaminnivåer ligger till grund för vår uppfattning av tid. Jag väljer den för mig enkla tankemässiga utvägen.

Det är hög tid nu för livet att ta en ny vändning, för mig att påbörja det jag vill se som fas två - den delen av livet jag får bestämma över själv. Den delen av livet där ledorden är allt annat än obligatoriskt.