Att välja vilka saker jag vill ta med mig till utlandet kommer kännas som att leka "Finn fem fel" med mina ägodelar, det är något jag inser alltmer. Ta bara en sådan till synes simpel sak som att packa med sig en ögonfransböjare i sminknecessären... det låter väl lätt? Men icke! Här nedan finns min ögonfransböjarsamling att skåda:

Visst, sex stycken är inget massivt antal, men jag tror bestämt att det är fler än de flesta äger. Normala tjejer nöjer väl sig med en? Två på sin höjd ifall den första man köpte inte gav tillfredsställande resultat, men sex?

Under högstadiet och en bit in på gymnasiet var jag övertygad att jag kunde få till de där perfekta kolsvarta, långa och böjda ögonfransarna, bara jag hittade rätt verktyg. Boy, was I wrong! Nu har jag accepterat läget, att jag föddes med svennevarianten av asiatiska fransar som tjurigt pekar nedåt nästan oavsett vad jag utsätter dem för, och att det finns en gräns för hur mycket ansträngning som är rimligt att lägga ner på dessa hårstrån varje morgon.

Men, och här har vi problematiken: smink- och skönhetsjunkien inom mig drabbas av separationsångest vid tanken på att lämna kvar alla utom en. Jag kan sträcka mig till att lämna kvar hälften, men längre än så är jag inte beredd att gå. Nummer 1, 2 och 3 kan jag gladeligen göra mig av med; billig skit från H&M, krånglig variant från Mist Stockholm, och den elektriska böjaren från Depend som aldrig blir tillräckligt varm lämnar jag gärna kvar här hemma. Men nummer 4, 5 och 6! Den smidiga vardagsböjaren, Shiseido-skapelsen, och min älskade statusböjare från Shu Uemura (som jag letade igenom halva London för att hitta) de måste jag bara få ta med mig...

Och om jag har såna svårigheter att välja ögonfransböjare, tänk då hur det blir när jag sen ska välja kläder.
 
Kanske vore bäst att bara blunda och peka?